Så blev 2011

Tänkte jag skulle summera året som varit och det lär bli en del…

Kan väl börja med att säga att år 2011 inte alls blev som jag hade tänkt mig, tror näst intill allt förändrats eller blivit annorlunda.

Något som inte förändrades var ju att jag själv blev 23 år gammal.. Tråkigt men sant :-)
Jag bor kvar i min lägenhet i Knivsta och trivs fantastiskt bra, blir minst ett år till. Jag sa upp mig från extrajobbet på hundpensionatet för att ge hundarna mer tid och påbörjade en utbildning till redovisningsekonom i april och tycker det är jätte roligt, men minst sagt krävande.
Har haft en hel del kurser inom lydnad för Knivsta BK och lagt ner mkt tid på KBKs hemsida.
Har gått på en hel del kurser, både inom agility, vallning och lydnad men för det mesta som åhörare.
Varit på Agility VM i Frankrike som support.

Om vi sedan börjar med Lara.

Vi fortsatte med rehabiliteringen och testade bland annat vattentrasken och hon blev bättre och bättre. Vi fick tillåtelse att börja träna igen och började sakta men säkert. Fick till 2 starter i lydnads klass 3 men vi hade inte riktigt turen på vår sida. Troligen på grund av för dåligt med träning och det visste jag om. Men det var helt underbart att få tävla henne igen och jag såg på Lara hur hon lyste upp.
Men sen började jag märka att hon fick ont igen, hon började halta helt plötsligt och så var vi tillbaka på ruta ett. Åkte till Lennart på Strömsholm för att få ett andra uttalande och där visade det sig att hon hade en muskelinflammation i ländryggen samt borrelia på det. Ett gäng tabletter och strikt koppelvila senare så gick vi tillbaka till Lennart och fick då Lara friskförklarad ännu en gång.
Men det varade inte så länge om vi säger så… Jag satte såklart igång henne långsamt och började träna lite igen. Körde näst intill inget med fart och hon fick inte rusa på promenaderna, men så började jag märka av små saker igen. Små saker som för mig visade att Lara nu hade ont igen. Tillbaka till Kjerstin och sedan en träff med en ortoped som beslutade att Lara behövde göra en magnetröntgen för att vi skulle få en tydligare bild av vad är det som gör att hon har ont.
Magnetröntgen visade att hon har någon form av pålagringar på en disk i ländryggen som sedan har gjort att det blivit en svullnad och den svullnaden trycker på en nerv. Svullnaden ökar respektive minskar och det förklarar varför hon ibland har mer ont och ibland är lite bättre. Något positivt i det hela var att hon INTE hade diskbråck i alla fall. Så nu ligger beslutet i mina händer och jag har ännu inte ringt veterinären. Fick svaret från MR precis innan jag åkte till Thailand. Troligtvis så lutar det mot en operation där de ska skrapa bort det som ligger på disken och då ska förhoppningsvis svullnaden försvinna och trycket mot nerven. Det är alltså där vi står idag.
Lara mår annars riktigt bra. Visst hon tycker livet är pest att inte direkt få träna fullt ut och det har gjort henne lite tjurigare på sista tiden. Men hon är otroligt levnadsglad och folk som ser henne kan inte förstå att den där spralliga hoppiga och glada hunden någonsin haft ont i hela sitt liv.

Om vi går vidare med Dee
Vi började året med att träna en hel del agility, bland annat med Eva och med Malin gruppen. Det gick faktiskt riktigt bra och vi gjorde grymma framsteg. Vi tränade även lite lydnad, men mest bara på skoj och allt kändes vid ett tillfälle otroligt bra. Men så kom några riktiga dalar, främst i vardagslivet tillsammans med Dee, men också en del i träningen och efter många tankar och tårar så beslutade jag mig för att Dee skulle få fortsätta livet hemma hos någon annan. Ni kan läsa mer om det här.  Det var en tuff period men jag vet att det var rätt beslut. I November när lilla prinsessan fyllde 2 år, så var jag och hälsade på henne och hennes nya familj. Det var ett kärt återseende och det kändes bra i hjärtat när jag såg hur bra hon hade det där.

Mitt i all cirkus kom min clown in i mitt liv…

Vi talar alltså om Jett som absolut inte var påtänkt för fem öre, men kom in i mitt liv och fångade mitt hjärta totalt..
Efter att jag omplacerad Dee så kände jag att jag ville satsa på Lara och det var under den perioden hon hade blivit frisk förklarad och vi skulle få börja träna och tävla igen. Men så under en kurs som vi var anmälda till så blev Lara blockhalt och jag kände hur allt rasade. Jag hade ingen hund att träna med och visste inte hur lång tid det skulle ta innan Lara blev bra igen. Historien om Jett är lite lustig faktiskt. Det hela började med att Ann Björkenius skulle åka o kika på Molly och Boman valparna som bodde hos Robban och Grainne, då pappan till valparna är en av Anns uppfödning. Så jag följde med och tittade. För jag skulle ju inte ha någon, men jag älskar valpar, så se men inte röra är ju inga problem. Ska lägga till att jag faktiskt är grym på att bara titta på valpar. Och visst de var sockersöta och såklart hade de några som fortfarande var osålda. Jag fastnade inte för någon speciell, men den jag tyckte var ”sötast” den blev ju såklart tingad direkt. Jag övervägde tanken om att ta en valp ur kullen och pratade med både Emelie och Rosemarie om det hela en hel del. Skulle jag vänta på en annan kull? Jag hade ju inte varit med från början och absolut inte kollat upp varken föräldrar eller släkt till valpen. Eller skulle jag satsa och ta en nu när det ändå fanns valpar kvar? För jag behövde ju faktiskt en ny hund ganska omgående…

Men då när Lara skadade sig så började jag på riktigt fundera om jag skulle ta en valp. Frågorna var många, exempelvis. Fanns det någon valp kvar? Ville de sälja till mig? Skulle det bli en bra hund? Tänk om jag kunde hitta någon bättre valp? Efter att ha SMSat Ann och pratat med Emelie en hel förmiddag så batteriet i telefonen nästan dött så hörde jag av mig till Robban. Och en hane fanns kvar, Zett eller ”Tjockisen” som han också kallades var det.
Sedan fick jag frågan ”När kommer du och hämtar honom?”, ”Vi har ju sparat honom till dig.”

På den vägen är det… Jag, Emelie, Ann och hennes son Mattias satte oss i bilen och åkte till Norrtälje för att hämta hem min lilla kille som jag knappt kom ihåg hur han såg ut. Minns bara att jag tyckte att den valpen var tråkigast och fetast. Men oj så fel jag har haft!

Jett som jag började kalla honom istället är helt fantastiskt. Har precis alla delar jag vill ha och ger mig sådan glädje i livet. Han och Lara utgör det perfekta radarparet och tillsammans har vi alla tre ett grymt starkt band! Jett är idag snart 9 månader gammal och har bara tiden framför sig. Vi har under året hunnit med en förberedande kurs i vallning för Ann Björkenius och en förberedande kurs i agility för Malin Elfström.

Man kan alltså säga att det hänt en hel del i år och trots att året började rätt tungt så har det avslutats på ett fantastiskt sätt. Nu kan det bara bli bättre och det ska år 2012 bevisa!

 

Categories: Dee, Jett, Lara, övrigt

4 comments