Min prinsessa Dee!

Min dröm, min längtan, mitt hopp om en helt frisk, asgrym och underbar träningskamrat och ännu en bästa vän tog slut idag.
Dee har fått flytta till en jätte trevlig kvinna och hennes familj på Gotland för att se om hon passar bättre där än hemma hos mig.

Nu undrar såklart alla VARFÖR?

De som känner mig vet vilken resa jag och Dee gjort. Hur jag längtat efter en border collie, hur otroligt glad jag blev när Eva ringde och sa att det finns en valp till mig. Jag var och hälsade på valparna flera gånger från att de var 3v gamla. Dee blev min favorit från början och det visade sig att just hon skulle få följa med mig hem. Jag var världens lyckligaste!

Redan som unghund började hon visa vissa egenskaper och beteenden som jag inte tidigare varit med om. Det var en tuff period och jag var nära på att ge upp ett antal gånger.. Sen blev det bättre och jag fick hopp på nytt. Dock hade jag en känsla som sa att vi inte riktigt litade på varandra till 100%. Jag litade inte alls på henne så som jag litar på Lara, kände inte alls samma kontakt. Men jag hoppades att det skulle komma, jag hoppades hela tiden….

Dee är en väldigt mjuk och känslig individ, en tjej som är rätt osäker på sin omgivning. I mitt liv måste man klara av att byta miljö ganska ofta, hänga med till släkt och vänner och det såg jag på Dee att det var jobbigt. Inte alltid, men oftast.
Men så hände en grej och jag rasade samman, jag kände att nu räckte det. Både för hennes skull och min skull.
Vet inte hur många tårar jag fällt pga Dee, på grund av att jag inte vetat hur jag ska göra, varför hon beter sig som hon gör, varför detta drabbar mig och att se Dee må så dåligt. Gud, hennes blick säger allt, bara man tittar in i hennes ögon så berättar de en hel berättelse. En berättelse som kan vara jätte lycklig om hon får springa, leka med Lara sin allra bästa vän, springa på ängen i 360 blås eller få träna agility som blev en favorit. Det kunde också vara berättelser om hur jobbigt hon mådde, hur svårt hon har att bete sig, hur ledsen hon var när jag var ledsen.. Lilla hjärtat, jag kan inte sluta gråta när jag tänker på dig…

Men jag vet att detta beslut var bäst för oss båda. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon kommer få det bra, att hon kommer vara lycklig och få leva det liv hon förtjänar.. Trots att vi hade svårt att hitta varandra, så hade vi en speciell kontakt. En kärlek till varandra trots att vi båda mådde dåligt ett flertal gånger tillsammans..
Jag kommer sakna se henne springa allt hon kan, studsa med sin kotte som hon hittar på promenaden, göra sina galna snurrar som var det första trix hon lärde sig. =) Speciellt kommer jag sakna den värme hon gav om natten, liggandes tätt tätt intill mig, raklång och tog all plats i sängen. Känna tassarna trycka i ryggen när hon tar för sig.

Åh älskade Dee, tårarna slutar aldrig rinna. Men en dag hoppas jag att jag istället ler, ler för att Dee har det underbart. Ler för att jag fick chansen att få lära känna henne och såklart för att hon gav mig enormt mycket kunskap.

Tack alla som stöttat mig under detta, ni är helt fantastiska! Helt, helt underbara människor! Jag är så lycklig som är omringad av er alla. TACK!

Categories: Dee

12 comments